onsdag 19 februari 2014

Överflödig


Jag vet inte hur mycket folk känner till om svensk äldreomsorg men to make a long story short - it sucks. Man har hört och läst det ena och det andra och ju mer som avslöjas desto mer förskräckt blir man. 
Jag har själv fått se det med egna ögon. Sett det, luktat på det, och känt den hopplöshet som ligger i luften i de hem som skall vara våra farmödrar, föräldrar och slutligen vårat eget, sista. Det krossar verkligen mitt hjärta att se hur våra gamla behandlas. Glöms bort, i sin egen avföring och ensamhet, att förtvina i ett sunkigt, oventilerat rum där lukten av urin är så stark att dina ögon tåras. Människor som en gång var starka, och klara i huvudet, och kämpade för det här landet som vem som helst.

Den här gamla damen stötte jag på i en av dessa långa, smala, identiska korridorer där hon strövade omkring, lite smått vilsen, med en stoppad kanin som sin enda trygghet. Och jag tyckte att hon förtjänade en bild. Trots att den inte är mycket att hurra för så är den ett minne för mig själv. För jag kände ett sådant medlidande för den här kvinnan just då. De orden hon uttalade och hur vilsen och bortkommen hon var.
Ska man behöva känna sig så? Hur långt ska det gå innan det får ett stop?

Lilly<3


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar